fjordhasten

I skrivande stund befinner jag mig på Gotland, kände jag behövde komma bort ett tag.
Släppa skolan i några dagar. Jag går nu termin 4 av 7 på socionomprogrammet, det e ingen
barnlek att läsa på högskolan. Jag har dessutom varit ganska dålig i min reumatism sista halvåret, har varit ganska jobbigt.  Det är bara ett år sedan jag började med Humira sprutorna och de funkar inte längre.
Så TNF alfa hämmarna, ja de e det slut med nu då. Jaja, de funkade ju fläckvis några år, det får jag vara tacksam för. Nu har jag börjar med Orencia, dropp en gång i månaden. Har inte fått så många infusioner än, så jag vet inte om det funkar eller inte. Men hoppas det gör jag ju. Vill så förtvivlat gärna ta examen med min klass.
Än så länge håller jag ihop skutan ilf :)

Hästarna

Jag saknar mina hästar så mycket, men som det ser ut nu, så finns det ingen möjlighet att ha dem hemma.
De har det bra hos fodervärdarna :) Världens finaste Linda och Julia

Doz och Hampus



Jag fyller 35 år i år, jag känner mig inte som 35 i sinnet, men kroppen känns mer som 105 år :(
Sista året har jag märkt av 15 år av reumtismen, det börjar ta ut sin rätt. Att kroppen inte  fungerar som det ska, att den har tagit skada. Det skrämmer mig.
Jag försöker leva så mycket som vanligt det bara går. Ibland så blir jag oroligt över att jag pratar/tjatar för mycket om min sjukdom och mina besvär, så mina vänner ska bli trött på mig. Försöker att inte göra det så mycket, men det är inte så lätt. För om sanningen ska fram så är det en stor del av mitt liv. Det påverkar allt från ta på sig strumporna till relationer. För mig så känns varje fotsteg, lederna i foten e paj. Varje andetag känns, för revbenslederna är inflammerade. Höfterna och ländrygg känns. Men det är en vanlig dag en ganska bra dag, en dålig dag är när det gör så ont att jag mår illa och inte knappt kan ta mig ur sängen. Men de flesta dagarna är bra dagar, men aldrig smärtfria. Saken är den att en vanlig dag, så uppfattar jag inte att jag har ont, för det onda är en del av mig, det finns alltid där, det är vardag. Konstigt det där, hur vi anpassar oss.
Som sagt de flesta dagarna är bra dagar, men det finns dagar då jag e arg å ledsen över att jag har det så här. Då tycker jag det är orättvist. Då känner jag sorg över det jag inte kan göra längre och det jag aldrig kommer att kunna göra eller uppleva. Då är det bara å bryta ihop, gråta en skvätt och sen samla ihop sig å ta nya tag.


Helena